Dag ut och dag in filosoferar man över livets mening.
Att bygga på någonting dagligen är en kamp, varje gång det rasar försöker man finna orken till att bygga upp det på nytt. En kamp mot livet, eller en kamp mot sig själv... Det spelar ingen roll. Att hitta orden för att berätta för människor hur mkt dem betyder när man är isolerad, att hitta känslan i kroppen som säger att det är OKEJ att må bra, att hitta orken att fästa blicken och ta fäste i det man vet kan resultera i långvarig lycka. Allt det skrämmer mig. När man sluter ögonen om natten och mörker sveper in över en, så vandrar miljoner själar över dig, miljoner frågor i dig och tusen ting och fatta beslut om. Jag önskar att när jag slöt ögonen så fanns det inga frågetecken. Jag ber till gud varje dag att han ska öppna ögonen och se ner på dem han en gång har försummat. Dem han lämnat bort för att leva ett liv i glömska, förvirrelse och oförstånd. Att han såg hur deras hjärtan skriker, deras beslut blev fel och vilken väg dem egentligen velat gå. Beslut dem velat göra annorlunda. Jag Önskar och hoppas och ber varje dag att allting blir som det ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar